Ibland...

... önskar jag att O´boy var en pappilon som gick att stoppa i fickan, inte krävde långa svettiga promenader tre gånger om dagen, inte krävde min uppmärksamhet när jag gör något annat än går med honom. Och att Rickard var en riktig hemmaman, som lagade mat åt mig varje dag. Tänk att få komma hem till ett varmt hus, med en nyttig middag på bordet. Om det var så kunde jag ägna mig åt att förverkliga mig själv... Följa mina drömmar och få utveckla det ego som jag igentligen bär inom mig... Pengarna skulle rulla in på kontot ändå, självklar skulle jag jobba, men på mina vilkor och på mitt sätt (känner mig som det där misslynta spöket i Harry Potter, hon som bor på en toalett, ni vet)... Men nu är det inte så, vilket igentligen är självvalt av mig. Man ska ju följa sina drömar... Inte tänka att det inte går innan man provat... SUCK!